Tisdagen den 20 mars kunde den här gruppen se tre (ytterligare en sågs senare) lappugglor i Sanda: (fr. v.) Kent Söderberg, Björn Carlsson, Markku
Kemppi, Gunilla Oleniusson, Yngve Meijer, Jalle Hiltunen, Staffan
Hellbom, Keith Nordenbrink och Lotta Stenström.
Foto Leif Ekblom.
– På Naturmorgons hemsida (Sveriges Radio  P1) hittade jag fantastiska bilder av Emma Ferm på våra Lappugglor, berättar Susanne Lindqvist Larsson.
Lappuggla i Sanda - PS
Foto Petter Sundin
Den stora Lappuggledagen
Måndagen den 19 mars piskade en iskall blåst naturen under i stort sett hela dagen. Efter jobbet tog jag dock som vanligt, en långpromenad innan middagsbestyren. Någon kikare var det inte någon idé att ta med sig, resonerade jag. Alla fåglar borde sitta gömda inne i buskar och snår, på grund av blåsten, och jag hade inte heller tid den dagen att ta en avkopplande skådarpromenad.
Nej, det var vardagsmotionen som gällde, den här dagen! Så jag raskade på mina steg och hade snart en värmande sol och en isande vind i ryggen, på min väg mellan Oxtorp och Långkärr. Mötte ett grannpar som frågade om jag ”sett några fåglar idag?”. ”Nej, nej, inte idag” svarade jag. ”Det blåser så hårt, så inga fåglar hörs i vindsuset och alla fåglar verkar hålla till i lä, inne i skogen”.
Efter att ha passerat vändplanen vid kalhygget, och gått hundra meter med ögonen riktade ner i vägen, lyfte jag blicken, då jag såg en stor mörk skugga i ögonvrån. Ett par jättevingar lyfte från en stolpe, flög sakta och lågt framför mig längs vägen en bit och tog sedan av in i den gallrade småtallskogen.
Jag stannade, höll andan, och koncentrerade mig till det yttersta för att se vart den tog vägen. Sakta gick jag närmare den plats där fågeln hade vikit av in i småskogen. Det syntes något ganska stort och mörkt, nära stammen på en av tallarna, och sakta, sakta gick jag framåt, tills jag kunde urskilja fågeln. Nu svor jag tyst över att jag inte tagit kikaren med mig. Jag som brukade lova mig själv att aldrig lämna den hemma, eftersom det hänt förut att jag missat något intressant på grund av att kikaren inte varit med. Men jag hade tur den här gången.
Fågeln satt inte alltför långt bort, så jag såg den bra. Jag stod gott och väl 10 minuter och bara tittade. Den satt med ryggen mot mig, men vände titt som tätt huvudet och studerade mig. Jag såg att det var en stor uggla. Jag lade utseendet på minnet, för till saken hör att jag inte visste vad jag såg, men jag trodde att det måste vara en kattuggla. Något annat finns väl inte här i Sanda, tänkte jag. Fast jag var lite fundersam; teckningen och storleken stämde nog inte på kattuggla?!
Jag var till slut tvungen att fortsätta hemåt, och när jag började gå lyfte fågeln och försvann längre in i skogen. Väl hemma berättade jag om obsen för maken Bengt, beskrev fågeln, kollade i ”Fågelguiden” men kunde ändå inte tro att det var något annat än kattuggla. (Som ni förstår, måste jag nog bli bättre på ugglor).
Jag åt middag och pysslade med annat, innan jag senare på kvällen tog mig tid att rapportera. Jag tittade på Artportalens ”dagens bilder”, och fick då syn på en ugglebild. Där var ju ”min uggla”! Alltså en bild på en precis likadan uggla som jag sett. Precis så såg den ju ut! En lappuggla! Nej, det kunde väl inte vara möjligt? Den ska väl vara långt norrut, tänkte jag.
Då såg jag fler bilder på lappugglor och såg att några av de bilderna tagits längre söderut än vad jag trodde att de fanns. Ja, det måste vara en lappuggla! Hjärtat började banka häftigt och jag visste bara att innan jag rapporterade lappugglan, måste jag ringa någon mer sakkunnig och få stöd.
Efter att ha pratat med Yngve Meijer och känt att han efter min beskrivning trodde på obsen, vågade jag lite på mig själv och rapportera. Det blev en orolig natt. Tankarna malde: tänk om ingen annan får se den, hur ska jag och andra kunna tro att det är sant då. Tänk om jag hade missat något i ugglans utseende, tänk om det inte var en lappuggla. Jag hade ju inte kikaren med mig när jag obsade. Det kändes inte roligt då, bara ansvarsfullt.

Dagen därpå ringde Gunilla Oleniusson mig på jobbet: Alla som åkt till Sanda på morgonen hade sett lappugglan, och det var två lappugglor då!!! Nu kom lyckokänslan!!! Äntligen kunde jag slappna av och glädjas över obsen. Att sedan på eftermiddagen, tillsammans med Bengt, gå den vanliga promenaden (med kikare!), och sedan stå tillsammans med alla som kommit och njuta av tre lappugglor, som visade sig i alla möjliga vinklar, det var stort!

Susanne Lindqvist Larsson

Lite mera
På tisdagsmorgonen drogs många SOK-are till platsen och senare under dagen även en del utsocknes besökare (Från Stockholm, Uppsala, Linköping, Holland och Danmark.). Ugglorna var mycket aktiva, rörde sig korta sträckor i ett ganska ymnigt snöfall. Biotopen är typiskt för lappugglan. Små avverkade ytor (här ca. 50 x100 m) och en inäga om 100 x 400 m med gammalt gräs som är perfekt för gnagare att vistas i. Tvärs området går dessutom en kraftledningsgata. Ugglan vill ha öppna ytor för att kunna jaga. Fyra individer gör att tankarna går till en häckning även i Strängnäs, eller….?

Visste du att
• det bara är det andra dokumenterade fyndet i Strängnäs kommun.
• den 1:a obsen var 30/10 2005 nära Krusstugan i Länna.
• lappugglan är en typisk norrlandsfågel som i 40- och 50-talen mestadels fanns i Norrbotten.
• lappugglan breder ut sig mot söder under början på 90-talet.
• lappugglan häckar sedan flera år mellan Västerås och Surahammar.

Leif Ekblom

"Ugglan satt med ryggen mot mig, men vände titt som tätt huvudet och studerade mig", berättar Susanne.
Foto Peter Hennix.
Clara Didriksson, som bor i Långkärr alldeles intill "ugglemarkerna" tog den här bilden.
Gunilla Oleniusson kunde den 22 mars fotografera en av lappugglorna på 10 meters håll.